Mina älskade ungar Noa (2001), Ester (2002) och Aron (2006). De och deras förehavanden kommer att exponeras en del här.

På dagis har barnen varsin egen pärm. Där sätter personalen in teckningar och bilder från livet på dagis. Till pärmen skickar man också med några sidor hemifrån som visar barnets familj och annat som barnet kan tänkas gilla att titta på. Pärmarna är mycket populära bland barnen. De bläddrar och läser i sina egna och varandras pärmar och berättar för varandra om sina liv. Känner de sig dystra kan de muntras upp av att se bilder på sina syskon eller något kul de gjort. Noas första blad gjorde vi med pappersbilder, klister och penna. De sidorna, tillsammans med motortidningar som farbror Per skickat med, blev en stor tillgång vid hans jobbiga inskolning. Esters inskolning gick lätt som en plätt, så på det viset var inte hennes behov av egna blad hemifrån till pärmen lika akut. Hennes första blad kom vi oss inte för med att göra klart och sätta in förrän hon var inne på sin andra termin på dagis. Nu har Aron börjat på dagis i januari 2008 och jag har halvt maniskt gjort i ordning några sidor till hans pärm att ha redan nu i början, när risken att han längtar hem är som störst. Här kan du se en lågupplöst version av Arons första sidor i hans dagispärm. Med reservation för att endast ett litet urval av vänner och händelser syns just här...

Titta på första sidorna till Arons dagispärm från januari 2008 

Hatten av! Den 17 januari kom farfar till oss med årets första semlor. Stor förtjusning.

Samtliga barn kastade sig över sin semla med en entusiasm som bara barn kan uppbåda.

Noa mumsade på bra, men kroknade efter ett tag, skrapade av grädden och lämnade till slut sista biten.

Ester tyckte redan efter första slicket att det var på tok för mycket grädde.

Aron gillar grädde.

Jättekul att äta semla!

Fast, fy, vad kladdig man blir. "Ka! Pappe!" (Kladd! Papper!)

Kvar blev ganska mycket semla, med avskrapad grädde. Ester tog inte så stort bett av sin, mindre än två femtioöringar...

Ja, är det inte egentligen ganska typiskt? Man längtar och längtar som en galning efter något, och så, när det äntligen blir verklighet, då är det inte så värst märkvärdigt trots allt, magin går ganska fort över. Denna sanning kan appliceras på mycket. Den alldeles nyss utstädade julen, till exempel. Härligt att längta, men slår det över och blir alltför upphåsat, blir det lätt en besvikelse. Jag gillar både jul och semlor, men det är ganska skönt med vardag också, och den varar längre.

Just till semlor råkar jag ha ett mycket avspänt förhållande. Jag är nämligen inte heller särskilt förtjust i varken grädde eller kladd.

Copyright Ulf och Lena Wesström 2008