Om mitt fotograferande även före januari 2002 hade varit digitalt, hade säkert dennaa sida prytts av arkivbilder, men med tanke på (o-)ordningen i vårt hem, är det uteslutet. Du får komma hit och titta istället, den dagen som jag samlar ihop och scannar sådant material ligger inte nära.

Början
Född 1973 i Sydkorea. Adopterad och uppvuxen med lillebror Ola hos mamma Gun och pappa Lasse på Vikbolandet utanför Norrköping som Lena Johansson, inte sällan Lena Jo. Samhällsvetenskaplig linje på De Geerskolan, studenten 1992. Spelade gitarr och tvärflöjt. Hängde mycket i Baptistkyrkan, scout- och barnkörledare. I kyrkan var jag mest med Cilla, Anna och Sussa och så Mathias, Björn och de andra från Linköping, på slutet också Cattrin som blev min storasyster. Första dagen på gymnasiet hamnade jag bredvid Jenny som jag genast blev tvillingsyster med och fortfarande nog är, fast hon nu bor i Edinburgh, Skottland. Två interrailkort på sommarloven, finansierade med bokhandel och hemtjänst.

Ett år 1992/1993 hos spanska baptister i vackra, glassiga Dénia, Costa Blanca, alldeles vid blåa Medelhavet. Åkte en helg till Madrid och skrev högskoleprovet för att kompensera ett blygsamt avgångsbetyg. En annan vända till Muro de Alcoy för att köpa en finfin klassisk gitarr på Alhambras fabrik. Slutade samtidigt, misstajmat nog, att spela klassiskt. Har gjort halvhjärtade försök att sälja den, men har nu bestämt mig för att den får stanna i min ägo på överskådlig tid, jag har ju ändå valt den.

Till Stockholm
Tog fyrtio poäng teologi på Teologiska Högskolan i Stockholm (THS) för att ha lite trevligt och leva korridorliv innan jag skulle bestämma vad jag ville bli när jag blev stor - antagligen civilekonom med inriktning på internationellt bistånd. THS var jättetrevligt. Reste till Guatemala och El Salvador några veckor kring jul och nyår 1993/1994. Helt tagen av regionen. Jobbade därefter ett år på Svenska Baptisternas Ungdomsförbund (SBUF) med att leda ett ungdomsutbyte Sverige-El Salvador. Spännande och lärorikt, men såhär i efterhand kan jag tycka att jag var i yngsta laget för uppdraget. Även fångad av teologin fortsatte jag samtidigt på THS.

Kombinerade sedan THS och SBUF fram till senhösten 2000 med olika intensitet och olika tjänster, där den sista var två år som scoutsekreterare (konsulent). Fortsatte på pastorsprogrammet (teol kand 160 p), med huvudsaklig inriktning att aldrig bli pastor med församlingstjänst. Medlem i Centrumkyrkans församling i Farsta, scoutledare och ordförande i ungdomsrådet. Lägenhet i Älvsjö, goda grannar, trädgård och grill. Åttaochetthalvtkiloskatten Grå (då ”Tusse”) bodde i huset när jag kom dit och han följde sedan med mig ända till Betesvägen i Örebro, där han somnade in strax före jul 2006, gammal och mätt på att leva. Stortrivdes söder om Söder, cykel till jobbet och sju minuter med pendel till Stockholm C. I och för sig en timme till THS på Lidingö, men så är det att bo i Stockholm, man kan inte ha nära till både Älvsjö och Lidingö samtidigt, och man vänjer sig vid SL.

Reste 1998 till Indien för att göra fältstudie, stipendium från Svenska Baptistsamfundet. Ett fantastiskt land, en fantastisk resa med livsavgörande resultat. Undersökte ett projekt där nordiska volontärer jobbade ekumeniskt bland västerlänningar på resa i Goa bland allehanda religiösa uttryck och droger. Där, på Goas vita stränder, träffade jag Uffe, mannen i mitt liv. Det blev början på något nytt och stort, som jag nu lever i varje dag.

Uffe blir en del av mitt liv
Uffe jobbade med verksamheten jag skulle undersöka och blev föremål för intervju. Många och långa samtal blev det. Mer än vad som kanske hade behövts för att fullgöra uppdraget gentemot THS och Baptistsamfundet, men lagom för att grunda en hittills nioårig relation på. Bra att han kom från Karlskoga och inte Goa, det fick konsekvenser stora nog ändå. Min hemresa var bokad några veckor senare, men Uffe skulle stanna ytterligare ett par månader. Vid den tiden fanns knappt internet på indiska landsbygden. Uffe spenderade större delen av sin återstående reskassa på telefon till ”nepali girl” och reste ett par gånger i veckan en timme enkel resa till Mapsa som hade internetcafé. I slutet av maj kom han äntligen tillbaka till Sverige och vi skulle få se vad relationen gick för in real life. Vips hade Uffe sagt upp sig från jobbet i Karlskoga och klämde in sig i min tvåa på 48 kvadrat för att istället bli datakonsult mellan Helsingborg och Arvidsjaur, kontor i Solna. Grå konstaterade att Uffe hade lagom skäggstubb och därtill var schysst mot både katter och mig, så Uffe fick bli en del av vår familj. Vi hade extrema turen på hösten att få förstahandskontrakt i Älvsjö på en stor fyra i ett gammalt hus med trädgård.

I oktober förlovade vi oss och till jul hade vi spikat bröllop till september 1999. En het brittsommardag, den fjärde september 1999, sa vi ja till varann i vackra Kolmårdskyrkan, mitt i Kolmårdens djurpark, halvt insprängd i berget vid Bråvikens branta strand. Vi firade med ca 150 gäster på Dagsbergsgården, några hundra meter från mitt föräldrahem i Ljunga. Vännen Tobias Järlund hjälpte oss att snickra en supersnygg weddingweb, www.wesstrom.com, med allt ifrån gästlista och bedroom cam (haha!) till bröllopsreseblogg, men materialet har dessvärre förkommit. Vårt livs hittills mest påkostade resa var bröllopsresan till Tanzania med safari ensamma med guiden i LandRovern och därefter sol och bad på Zanzibar. Flera hundra snygga bilder på zebror, lejon och illgröna ormar ligger i en låda och har varken monterats (dia) eller satts i album (pappersbilder).

Med Uffe fick jag på köpet hela familjen Wesström som fortfarande växer.

Till Örebro
Uffes pappa Janne började ”tänka på refrängen” och frågade Uffe om han tyckte han skulle titta efter köpare av sitt företag i Karlskoga, eller...? Vi bestämde att vi skulle prova hur det skulle vara om Uffe jobbade där (hade jobbat där fram till avbrottet för Indien), jag var inte särskilt förtjust i tanken på att bli företagarfru, än mindre på att bo i Karlskoga. Valde Örebro, en ”riktig stad”, dit det också går många tåg till Stockholm. Hyresrätt var enda alternativet, eftersom vi inte visste om vi skulle bli långvariga. Goda kontakter och tur igen gav oss en fantastisk lägenhet i kulturreservatet Wadköping, mitt i Stadsparken, inflyttning vid millennieskiftet, porttelefon så Grå kunde säga till när han ville in. Uffe hade då pendlat sedan sommaren, nu var det jag som fick pendla. Örebro blev vår sovstad, vi umgicks knappt med någon där och gick inte till någon kyrka i Örebro. I stället fortsatte jag vara scoutledare i Farsta och ordförande i Centrumkyrkans Ungdom, jag var ju ändå i stan.

Vid den här tiden tänkte att jag nog skulle göra mig bra som jurist med inriktning på internationellt arbete och mänskliga rättigheter, då skulle jag också slippa bli pastor. Mitt utmärkta resultat på högskoleprovet gav mig en plats på juristlinjen på Stockholms universitet, men det kändes inte så värst taktiskt att påbörja en fyraårig utbildning tjugo mil från den nya hemorten. Ändrade till rättsvetenskapligt program med internationell inriktning på Örebro Universitet och begärde tjänstledigt från min tjänst som scoutsekreterare på SBUF. Ordnade själv passande vikarie Annelie Ericsson som skulle börja i mitten av oktober. Insåg genast vid terminsstarten att jag inte hamnat rätt, när nittonåriga tjejer presenterade sig som att de alltid varit intresserade av juridik eftersom de alltid såg på Ally Mc Beal. Men då hade ju redan Annelie meddelat sin arbetsgivare att hon var på väg till SBUF, så jag kunde inte ångra min tjänstledighet och innerst inne kände jag nog att jag var klar med SBUF.

Började intensivt söka jobb och det var en kränkande och fostrande erfarenhet. Jag var ganska mallig över att klara mig skapligt på både engelska och spanska, kunna hantera de flesta kontorsprogram på dator, även en del bokföring och layout och ha en hel del erfarenhet av organisation och administration, men INGEN ville ha en halvfärdig pastor. Fortsatte jobba heltid på SBUF tills Annelie skulle komma, det var i alla fall ett jobb jag kunde och där jag behövdes. Fortsatte samtidigt tappert med rättsvetenskapen för att slippa gå arbetslös efter SBUF.

Efter ett anonymt halvår i Örebro bestämde vi oss till hösten för att kolla in stans församlingar. Lunchade med vännen Ante Lindström som ”hade hört att vi skulle gå med i Betelkyrkan på söndag”, precis som han. Ringde pastor Sören och frågade vad det var vi hade missat. Det var nåt missförstånd mellan honom och Ante, ”men ni är förstås välkomna”. Varför inte? På söndagen gick vi för första gången till Betelkyrkan och blev då medlemmar i församlingen. Vid kaffet gled ordförande Bengt upp vid min sida och berättade att han hört att jag sökte jobb. Församlingens ungdomspastor hade just blivit långtidssjukskriven och kunde jag möjligen tänka mig att vikariera? Tänka sig vilken konstig omväg in i församlingstjänst. Helt plötsligt framstod det jag gjort allt för att undvika som en utmärkt räddning ut ur något ännu värre. Avslutade på SBUF och började i Betelkyrkan i oktober 2000.

Pastor i Betelkyrkan
Församlingen och jag fattade tycke för varann och när man fick projektpengar till en halvtids pastorstjänst i tre år blev jag erbjuden att fortsätta med den efter vikariatet. Jag höll ut hela höstterminen med rättsvetenskapen, man visste ju inte hur långt vikariatet skulle bli. Sedan begärde jag studieuppehåll och har aldrig återvänt, antar att jag inte ens ligger kvar i rullorna nu, men betyget VG har jag sparat som ett bevis för min envishet. David kom tillbaka i tjänst på våren och jag övergick då till min projekttjänst. Så gick det till att jag slank bakvägen in i församlingstjänst som pastor. Jag hade inte gjort klart min teol kand på THS, eftersom jag jobbat samtidigt, men bestämde mig nu för att gneta vidare med studierna på den andra halvtiden och återupptog stockholmspendlandet. Svenska Baptistsamfundet var just inne i en fas när man ville skärpa villkoren för dem som ordinerades till pastor, så det blev blankt nej till dispens för att ordineras utan färdig teol kand. Surt, tyckte jag, och inledde en seg dragkamp som varade i tre långa år, men församlingen som anställt mig gjorde en lokal installation i januari 2001och så var jag pastor i Örebro första baptistförsamling.

Jag skulle jobba med unga vuxna i församlingen och dess närhet. Det blev ett nära samarbete med ungdomspastor och församlingsmusiker för att hitta nya former att jobba med familjegudstjänsterna som haft en downperiod. Jag fick gå en utbildning i VuxenDialog och höll en rad DialogCaféer med gäster som talade om livet. Jag startade en öppen förskola i anslutning till barnmusiken och därifrån och från församlingen samlade jag en grupp mammor i en samtalsgrupp som fortfarande träffas några gånger per termin. 2003 hade Karin Wiborn blivit missionsföreståndare i Svenska Baptistsamfundet och med hennes stöd fick jag äntligen ordineras i stora ekumeniska konferensen i Västerås i maj 2004. Det var en stor sak att formellt få bli upptagen i Baptistsamfundets pastorskår och med stolthet äntligen kunna bära min pastorskrage även utanför Betelkyrkan.

Ett hus landar i huvet på oss
När vi kom till Betelkyrkan blev vi väl mottagna i församlingen. Några umgicks vi snart frekvent med och ett par av de familjerna bodde på Betesvägen i Nya Hjärsta, ett område som var precis fullt av församlingsmedlemmar och andra frikyrklingar. Vi skojade och sa att vi också skulle flytta dit, men hade inte en tanke på att köpa hus. En kväll på försommaren 2001 ringde Staffan Werme, en av Betesvägsborna, och meddelade att deras grannar nu skulle sälja, ring så kanske ni får köpa deras hus. Dagen därpå fick vi komma och titta och erbjöds att köpa för en och en halv miljon vid snabb affär. Vi hade ingen aning om nånting när det gällde husköp. Vad får det kosta? I vilken del av stan vill vi bo? Hur ska huset se ut? Hur stort behöver det vara? Vad ska man tänka på? Är vi beredda att renovera? Sista frågan var enklast att besvara: Nej, vi kunde inte renovera, vi väntade barn som var beräknat till oktober. Fort till banken, långa samtal med föräldrar och goda vänner, bankir Mats Welin tog sig tid att förklara och visa ett och annat. Vi tackade nej till huset, men satte full fart att rejsa runt på en massa husvisningar för att försöka lista ut vad vi ville ha. Efter några veckor insåg vi att huset bredvid Staffan nog egentligen var ganska precis vad vi ville ha just då. När det kom ut hos mäklare och ringde vi genast och anmälde intresse. Budgivning. Vi kom typ trea, med flera tiotusenlappar upp till dem som lagt högsta budet. Men säljaren ville få det gjort snabbt och de andra intressenterna hade hus de behövde vänta in försäljning av medan vi kunde ta det genast eftersom vi bara hade hyresrätt att säga upp. Säljaren var inte heller i en ekonomisk sits att det var världsviktigt med de sista kronorna och han gillade sin granne, så huset blev trots allt vårt! Vad ska man göra? Det var bara att köpa, och så var vi plötsligt inte bara med bar, utan även med hus. Det har vi inte ångrat, vi bor kvar även om tre av de fyra vännerna som var stor orsak till att vi ville bo här nu har flyttat. Vi har så många goda grannar kvar, så här vill vi stanna länge.

Ingen klassiker i sikte
Hösten 2000 anmälde jag mig till Vätternrundan, Vansbrosimmet, Lidingöloppet och Vasaloppet för att göra svenska klassikern och Uffe köpte värsta vasaloppsskidorna till mig i julklapp. Åke Hedengren lovade hjälpa mig med träning och förberedelser för cyklingen, Staffan Werme skulle springa med mig och Göran Werme lovade köra ett Vasalopp till och ta med mig, simningen skulle jag nog få klara själv. På vårvintern 2001 visade det sig att Noa var på väg och jag fick avanmäla mig. För några dagar sedan hittade jag pjäxorna i sin originalkartong i källaren, oanvända, men rätt som det är kanske jag gör ett nytt försök.

Noa kommer
Vi hade väntat länge på Noa, med en sorg året innan över ett barn som inte föddes. Jag fick vara frisk hela graviditeten med Noa och njöt av att ha honom i magen. Han var beräknad till tredje oktober, men dröjde. Två veckor och en evighetsväntan senare fick vi åka till sjukhuset på övertidskontroll och doktorn drog i livmodertappen för att skynda på förloppet och det funkade nog. Sent på kvällen fick Åke skjutsa in oss till Universitetssjukhuset i Örebro. Sjutton timmar – flera av dem i hett bad – lite lustgas, litervis med nyponsoppa, ett klipp och några bristningar senare var Noa Lars Elliot född. Den 17 oktober 2001 kl 17.20?. 3615 g och 53 cm?. Frisk och fin. Livet var magiskt. Fast jag var helt slut och sprucken och sydd och kunde knappt sitta på en vecka. Spruckna bröstvårtor och krångel med amningen, återkommande problem hela första halvåret. Sedan gick det suveränt bra och han ville aldrig sluta. Tuttade nattetid ända fram till sexton månader. Sedan dess har han ätit kungligt bra.

Nästan två år hemma med Noa, en helt fantastisk tid. Noa var frisk och lugn och nöjd. Sov länge om förmiddagarna, glad och social när han var vaken. En fröjd att kuta runt på babysång, babysim, babycafé, shoppa, promenera, mammafika, you name it! Jag kunde till och med hålla på med en hel del annat, t ex greja vid datorn. Dagisinskolningen i augusti 2003 var förfärlig, Noa och vi var ledsna i månader, men en dag vinkade han hejdå och vände sig om för att leka och sedan dess har han älskat sitt dagis, och vi med.

Ester kommer
Vid inskolningen var jag redan tjock av att ha Ester i magen, beräknad den 16 december. Skulle hon komma lika sent som sin bror, skulle det bli i mellandagarna, det var bara att ställa in sig på att det kunde bli på julafton, stackars barn. Jag hade en del foglossning denna gång och var delvis sjukskriven för det, men tyckte ändå jag klarade mig lindrigt och mådde bra i övrigt. Svärfar Janne fyllde 60 år den 7 december och det skulle firas med julbord på Grythyttan med hela storfamiljen, mums. På morgonen började värkarna, men de var inte särskilt starka, så vi åkte ändå. Det gick bra med julbordet, så vi hängde även med hem till svärföräldrarna för att äta tårta och se deras nya hus som de just flyttat in i. Värkarna satte lite fart, så det var bara att lämna Noa hos farmor och farfar, hur smidigt som helst. I bilen avtog det igen, så vi fortsatte till Hanna Welin på kalas, vi hade ju ändå klätt upp oss och hade paketet i bilen. Där blev det en minut mellan värkarna, så Staffan fick ta vår bil och köra in oss. Hem en stund och sova, men det blev inte länge. På morgonen den 8 december var Ester Hanna Lovisa Wesström född, längd vikt. En egen födelsedag mitt emellan farfar och Hanna, i god tid före jul. Denna gång en helt annan känsla närmaste tiden efter förlossningen. Gick för egen maskin till duschen, på med egna kläder och hem dagen efter. Brösten sprack även denna gång, men nu visste jag att det fanns något bortom det och hade också flera knep att ta till. Riktiga livräddaren kom Malin Prenkert med: atlantsnäckor att lägga i bh:n! Noa stor och duktig storebror. Faktiskt inte ett enda uttryck för svartsjuka eller protest mot de nya förutsättningarna, rivalitet och konkurrens Noa och Ester emellan har kommit långt senare.

Ester visade sig vara en riktig kräksfontän. Vi kunde inte gå nånstans utan att ha med oss flera kompletta ombyten till både henne och mig. Ingen fattade hur hon kunde gå upp i vikt, men hon mådde bra hela tiden, behövde bara spruta ur sig maginnehållet några gånger om dagen. Okända människor kunde komma fram och säga att de haft fyra egna barn, men detta var det värsta de sett i spyväg. Ester sov snarare tjugo minuter åt gången. Med en storebror också, var det kört att kunna få nåt gjort om dagarna som inte var direkt relaterat till att hålla barnen och mig själv skapligt mätta, rena och på rätt ställe vid rätt tid. På senhösten bestämde Ester att hon ville börja på dagis tidigare än vid drygt ett och ett halvt som vi tänkt, men det var tyvärr omöjligt att få plats förrän i augusti. Jag hade nog inte hunnit jobba mig mätt mellan barnen och höll på att krevera av otålighet och känslan av att inte få plats som människa, men en dag ringde Gud (kötanten) och sa att de beslutat överbelägga vårt dagis så Ester kunde få en plats på Noas avdelning i januari.

Ester hade varit med och lämnat och hämtat sin bror på dagis tre dagar i veckan i hela sitt liv, så hon var van vid miljön och människorna där. På slutet fick jag ibland bära henne skrikande därifrån, hon insåg att det var ett ställe hon skulle passa på. När hon äntligen fick börja, var hon nästan inskolad direkt. Här var hennes plats och även hon har trivts sedan dess.

Aron kommer
Efter Ester blev det ett något längre hopp till nästa barn. Aron beräknades till 11 maj 2006. Denna gång fick jag foglossning nästan genast och i februari dök blodtrycket till nästan omätbar nivå. Kom igen och kunde jobba på deltid fram till första maj, med stödstrumpor, gördel med stöd för svank och ljumskar och stor försiktighet vid upprätt läge. Hade tidigt kraftiga sammandragningar och tänkte att jag skulle vara glad om det inte blev en prematur. 11 maj, Märtadagen, kom och gick utan bebis. Otroligt seg väntan. Ont från knän till nacke, inget sätt att ligga var bra, hundra kuddar i sängen att bulla upp med. 15 maj, vårfestdagen, kom också. Utefest på dagis. Packade picknickkorg. Kände sammandragningar. Ringde farmor och farfar och bad dem vara med på kalaset för att sedan ta hem barnen så vi kunde vila lite efteråt. Uffe kom hem. Sammandragningarna började faktiskt likna riktiga värkar. Tänkte att det var bra att svärföräldrarna kommit, vi kanske skulle behöva åka in direkt efter vårfesten. Svärfar ville skjutsa in oss till sjukhuset före vårfesten, men jag tyckte att om vi väntat så länge på bebisen, kunde vi åtminstone vara med på vårfest först. Svärfar insisterade. Vid första barnmorskekontrollen var jag fullt öppen. Innan vårfestgästerna hunnit hem var Aron Eric Emanuel född, den 15 maj 2006 kl 17.34. Om möjligt ännu piggare efteråt än efter Esters födelse. Foglossningen som bortblåst. Hem dagen efter. Noa och Ester avgudade sin lillebror. Noa nöjd att få ytterligare en kille i familjen, Ester nöjd att ha en bebis hemma att ta hand om och gosa med. Förskonade även denna gång från negativa reaktioner, bråkade inte ens med varandra när Aron var nyfödd.

Nytt jobb på Baptisternas Svealandsdistrikt
Min projekttjänst förlängdes en gång, men skulle gå ut på våren 2006, så under 2005 tittade jag efter jobb och sökte ett par pastorstjänster som jag inte fick. Ett nytt stort baptistdistrikt (Baptisternas Svealandsdistrikt) skulle bildas och en ny tjänst som ungdomspastor utlystes. Den var som gjord för mig och jag gjorde vad jag kunde för att förklara att jag var som gjord för den. Jag blev kallad till intervju och alldeles innan förstod jag att jag var gravid, fortfarande mycket tidigt. Man erbjöd mig tjänsten och jag fick förklara att det fanns ytterligare en detalj de behövde känna till. De gratulerade till det väntade barnet och så fick vi prata om hur vi skulle lösa vikariatet. Jag jobbade höstterminen ut i Betelkyrkan och 1 januari 2006 tillträdde jag min första alldeles egna fasta pastorstjänst.

Det var något om vägen hit där jag är idag: Med Uffe och barnen i Örebro, jobbandes på Baptisternas Svealandsdistrikt, försökandes träna en del, grunnandes på stora frågor, klivandes över bråte på golvet. Det kommer nog mera.

Gå till gästboken

Tillbaka till Lenas vrå

Copyright Ulf och Lena Wesström 2009