Pinjatan träffade jag först på i Latinamerika. En stor, färgglad terrakottafigur fylld med godis och upphängd i ett träd. Barn med förbundna ögon slår med en påk för att pinjatan ska krossas och släppa ifrån sig godiset. Härligt, härligt, men farligt, farligt! När godiset rasar ut, rusar förstås övriga barn fram för att plocka godis, medan den som slår ju fortfarande har förbundna ögon och hinner inte alltid fatta att det är dags att sluta slå. Jag såg inga allvarliga incidenter, men har tillräcklig fantasi för att sätta upp betydligt striktare regler här hemma... Vi har nu haft pinjata på vårt sätt på de flesta av våra barnkalas och barnen och deras kamrater börjar bli mycket välbekanta med konceptet:

Vi fyller en pinjata med namnmärkta kalaspåsar och hänger upp den i en bred dörröppning. Alla barn på led på behörigt avstånd. Förvarning om att alla kanske inte kan slå. Och att ingen får springa fram. Inga förbundna ögon, men ett kraftigt baseballträ. Ett barn i taget kommer fram, slår ett slag och ställer sig sist i ledet. När pinjatan brister, delas påsarna ut. Hittills helt utan vare sig skador eller besvikelsetårar (såvitt vi känner till!). Tjong!

Här kan du läsa mera om hur vi kalasar

Så här gjorde vi vår första pinjata till Noas femårskalas med dinosaurietema:

  
Vi rev en faslig massa tidningspapper och pumpade upp en bautaballong och knöt ihop. Vi lekte med den lite först, den studsar jättekul!

  
Tapetklister är slemmigt och skönt. Hela ballongen skulle kletas in med tapetklister

  
På med tidningspapper och så nytt tapetklister igen. Pinjatan fick hänga på tork i badrummet på natten mellan varje lager. Efter fjärde lagret satte vi på öron och målade den grön med vassa tänder, glödande ögon och frustande näsborrar (nåja). När den var helt torr, stoppade vi ned kalaspåsar och hängde upp den i taket. Otroligt lik en dinosaurie... Not! Men den var i alla fall populär - det är ju inte varje dag man får tillåtelse att slå sönder nåt med ett baseballträ

  
När Noa fyllde sex hade han spökkalas, så då blev pinjatan en mumie. På Esters fyraårskalas med Pippitema gjorde vi en glad "snögubbe"

Ett barn i taget får gå fram och tjonga till pinjatan med ett baseballträ. Här är det polisen Klings tur

  
Första året var Alexander var den som till slut fick hela pinjatan att brista. Andra året var det födelsedagsbarnet själv som fick kalaspåsarna att flyga ut

Med namn på varje påse vet man att alla barn får varsin, och blir en påse upphittad är det tveklöst vems den är

Till Noas djungelkalas när han fyllde sju blev det en gul tiger, men tidningspapperet slukade så mycket färg att den inte räckte till att heltäcka. Den här gången var gästerna starkare än nånsin, så det var endast med lite trixande som alla barn hann slå en gång innan pinjatan var fullständigt demolerad (får man verkligen slå på tigrar?)

Efter den något för lättkrossade tigerpinjatan gjorde vi istället en på tok för hållfast vit pinjata med prinsesskronor i knallrosa och guld till Esters prinsess- och riddarkalas när hon fyllde fem. Barnen rådde inte på den! Uffe fick till slut tjonga till den så det uppstod en liten reva. Sedan fick man plocka ut påsarna manuellt (som ett kejsarsnitt!), men det gick ju det också

Gå till gästboken

Copyright Ulf och Lena Wesström 2008-2009