Djur har artat sig att bli både mysigt och jobbigt i min värld. Mysigt har det varit jämt. Jag har alltid varit förtjust i djur (läs pälsdjur) och beklagade att vi inte kunde ha det hemma eftersom mamma Gun var allergisk mot päls. När jag 21 år gammal flyttade in i min första egna lägenhet i Älvsjö i södra Stockholm, bodde redan katten Grå i huset. Hans matskål och matte Kamilla fanns i lägenheten bredvid och han inspekterade flyttlasset och gav sitt godkännande till min närvaro. Vi blev genast vänner och Grå började hänga mycket inne hos mig, eftersom jag var student och hemma mycket om dagarna och Kamilla jobbade och var borta mycket. När Kamilla träffade en allergisk pojkvän, flyttade även matskålen in till mig. När Uffe introducerades i vårt liv blev han genast accepterad av farbror Grå, eftersom han förstod sig på hur man skulle umgås med katter som han och därtill hade utmärkt skäggstubb att gnussa mot. Kamilla flyttade till Köpenhamn och Grå stannade hos oss. Han fick sedan flytta med oss tre gånger: Till Långbrodalsvägen några hundra meter från Herr Stens väg i Älvsjö, till Wadköping i Örebro och slutligen till Betesvägen i Nya Hjärsta. Vi lovade honom att flytten till Hjärsta skulle bli hans sista och så blev det.

Farbror Grå var en riktig livsnjutare! I sin glans dagar vägde han över åtta och ett halvt kilo och vistades utomhus en stor del av dygnet. Trots pingla i halsbandet kom han ibland in med små söta möss och fåglar.	Grå älskade att gömma sig under filtar och täcken
"Jag vänder mig ut-och-in en stund"	Rännstenen blev uppvärmd och skön på eftermiddagen
Noa var den av barnen som hann lära känna Grå bäst, eftersom han hann bli fem år gammal innan Grå fick följa med Leif	Noa och Grå kunde ligga hur länge som helst och mysa tillsammans
Ester och Grå var också vänner	Puss, katten!
Även katten gillade chips och ostbågar och kom kutande när det prasslade i påsen	Grå älskade att bli kliad under hakan. Ibland kittlade någon nerv så ena bakbenet ryckte
Aron och Grå hann inte lära känna varandra så mycket, men Grå gillade i alla fall att ligga på Arons platser

Farbror Grå var en underbar katt med karaktär och känsla. Han visste knappt att han var katt, utan såg sig själv som familjens självklara centrum och kom in när man visslade. Han fick ta emot inte bara Uffe i vår familj, utan även det ena barnet efter det andra. På slutet var han trött och sliten med tre livliga barn och deras vänner i huset, och mätt på att leva. Han orkade inte vara ute om nätterna och behövde till slut använda toalåda och tacklade av från de 8,5 kg han vägde i sin glans dagar när det knarrade i parketten under hans tassar. En sorglig, men fin eftermiddag i december 2006 kom Dr Hok (vår husveterinär) hem med stora blågröna sprutan. Inte ens han försökte övertala oss att katten gott kunde få fortsätta ett tag till, utan det var helt enkelt dags för honom att få vila. Glada och tacksamma över all kärlek vi fått från katten och allt roligt vi delat tackade vi honom för allt, tog farväl, alla, inklusive tre små barn, sittande runt katten på köksgolvet. Jag och Noa grät och när sista skålen räkor var uppmumsad och allt var sagt, tog Uffe upp katten i famnen och Grå somnade innan sprutinnehållet var slut. Han var redo. Ester följde med till bilen och bäddade åt Grå i veterinärens baklucka och sedan såg vi honom inte mer. Nu väntar han nog på oss vid regnbågen...

Under åren med Grå utvecklade jag allergi mot bland annat katt och hund och lite allt möjligt, så nu är vi i samma läge som rådde hemma i Ljunga: Familjen kan inte ha pälsdjur för mamma är allergisk! För mig är själva meningen med att ha husdjur att de ska vara mysiga att gosa med och det är de om de har päls. Utan päls kan det kvitta. Tycker jag. Eller tyckte fram till nu. Jag håller på att omvärdera synen på värdiga husdjur.

Stora djur som man kan rida på är förstås roliga	Grannen Fannys häst Hoppe är snäll och fin och jättestor
Rådjur är också fina djur, men vi tycker inte att de behöver stryka omkring just i vår trädgård och bajsa och äta våra tulpaner och rödbetor och dra in en massa fästingar. Den här brukar hålla utkik utanför vårt köksfönster och en gång försökte Uffe och kamrat Åke springa ifatt den! Bocken vann...	"Kusin" Tindra är svåger och svägerskans pigga och glada labrador som nu inte längre något av barnen är rädd för. Nu är det bara Lenas pälsallergi som är besvärande i den relationen
Även mjukisdjur är uppskattade i vår familj, särskilt av Aron. Kraaam!

Noa är fortfarande ledsen för att Grå inte lever och önskar sig så hett ett nytt djur. Han har accepterat att det inte kan bli något pälsdjur så länge han och jag bor i samma hus, men har i stället bespetsat sig på ödla eller sköldpadda. Hu! Vad ska man med såna till? Dr Hok säger att just sköldpadda inte alls skulle vara så dumt för en familj som vår (vad betyder det?) och jag har lånat barnböcker om reptiler som vi har läst, men jag har förhalat processen och inte gjort just nånting för att någon dito ska anslutas till familjen.

Så visade det sig att grannarna behövde skicka sin rödörade vattensköldpadda Mirabell vidare, eftersom barnen tappat intresset, och pappan, som fått sköta om den de senaste tre åren, också tröttnat. Kunde den möjligen få flytta in till oss istället? Att säga nej till det verkade för taskigt mot Noa som önskade sig just en sådan, så strax före påsk gick färden för ett stycke sköldpadda och ett akvarium tvärs över Betesvägen. Lite mat och enkla instruktioner medföljde så nu är vi åter sex i familjen. Sköldpaddan var mycket större än jag föreställt mig (mer än två decimeter över skölden), och den biter lätt igenom ett tjockt papper, så jag är nästan lite rädd för den, men kom ändå att gilla den och brukade snacka med den varje dag för att försöka bygga en god relation så den skulle trivas hos oss.

Boss städar och städar och kasar in gruset mot mitten av akvariebotten	Någon specialist som ser om det är en han eller hon?
Vem sa att sköldpaddor är långsamma djur? Boss kommer som skjuten ur en kanon när han har bråttom!	Känns det ensamt i 315-litersakvariet kan man ju alltid ta sällskap med sin spegelbild
Boss har fått en liten flotte (en flytande "klippsten") i sitt akvarium, med värmelampa och UV-rör ovanför	Bara man vänjer sig vid vinglet när man ska upp, är det skönt att ligga där och sola och torka emellanåt. Man vill ju inte gärna drabbas av sköldröta
"Jag ser kanske slö ut, men jag ser dig allt!"	Boss - coolast i huset
Är det verkligen "öron" det där röda bakom ögat?	Tänderna är sylvassa
Benen och fötterna är breda som paddlar och klorna långa och vassa	Ritch, ratch låter det när Boss hasar på sin flotte
Det gäller att åldras med stil. Med sina tretton år har skölden redan en imponerande patina - ser ut som hundra år , minst	Bäst gör sig trots allt Boss live i sitt bautaakvarium. Välkommen hit!

"Den" skriver jag och så säger vi också, för vi vet inte om sköldpaddan är en han eller hon. Det har också komplicerat, alternativt förenklat, namnfrågan som då blir antingen vidöppen eller mycket begränsad, beroende på om man vill välja ett namn som skulle kunna passa båda sorter, eller om man skiter i vilket och tar vad som helst. Att fortsätta kalla den Mirabell var det ingen som röstade för. Istället har namn som Sköldis, Flyt, Gud, Mos och Regnbågen florerat. Just nu är några av oss förtjusta i namnet Boss, men någon annan med krulligt hår vidhåller Regnbågen som det optimala - "för då kan den ju bli vad som helst!". Det vimlar inte av rödörade vattensköldpaddor i huset, så vi tror att den förstår vem vi menar även om vi kallar den vid olika namn ett tag till.

Sköldpaddan har välkomnats till huset till samtliga barns stora förtjusning, och under förutsättning att familjefadern tar ett huvudansvar för inhämtning av kunskap och skötsel, vilket han också åtagit sig med stort engagemang liknande ett barns entusiasm. Jag ska villigt erkänna att även jag gillar att vår nya kompis kommit hit, trots att den är av ett konstigt släkte som jag har lite svårt att förstå varför man ska ha hemma i fångenskap, men jag går ändå inte riktigt igång på det där med filter och ljusramper. Akvariet den hade med sig var på tok för trångt, så vi har uppgraderat med större (grymma 315 liter!) och bättre utrustat dito, som nu med sina lampor dominerar hela vardagsrummet. Vi är överens om att sköldpaddan måste ha det bra, vi vill ju inte vara djurplågare, men jag känner samtidigt att det blir orimligt och närmast omoraliskt om det börjar skena iväg till höga summor som ska investeras för en sköldpadda. Så har detta med djur plötsligt blivit lite jobbigt. Vi har fått det stora akvariet av en annan grannes arbetskamrat (!), men då behövs tydligen ny ljusramp och kanske ny reningspump också och doppvärmare, flytbrygga och jag vet inte vad. Akvariet var förvisso gratis, så ett visst utrymme kan väl finnas kvar för att fixa resten, så det ska nog gå att få till det inom ramarna för vad alla kan känna sig bekväma med, men hittills har den gratis sköldpaddan redan kostat tusen spänn i kringinvesteringar och vi är inte i mål än! Vojne, vojne.

Jag hyser viss ideologisk tveksamhet inför att lägga tid (det är uppenbarligen en hel del pysslande med akvariet och vattenmiljön) och pengar (jösses, man kan visst investera hur mycket som helst!) på att ha ett husdjur till nöje, samtidigt som människor svälter och vi förstör jorden med vår överkonsumtion, men jag har bestämt mig för att låta de ideologiska fördelarna väga tyngre än nackdelarna och gläds nu med övriga familjen över han som kavar runt i vardagsrummet - ömsom mol allena, ömsom med mycket närgången och intresserad publik.

Om en enda kossa pruttar och rapar växthusgas motsvarande 1000 mil med terrängbil, så är det kanske en bättre insats för jorden att dra ned på köttkonsumtionen och trots allt låta ungarna ha nöjet av ett djur att tycka om och lära sig ta ansvar för.

Vartefter månaderna gått, har det dock blivit ett allt tyngre lass för stackars sköldpaddsskötare Ulf att dra. Håller man inte efter filtren och gör rent dem regelbundet (läs ofta), geggar akvariemiljön igen och hela akvariet blir grönt och måste rengöras, och det är ingen liten apparat med alla maskiner, flytbrygga och stenar som ska rengöras, plus ett par hundra liter vatten som ska ur och sedan ersättas med nytt. Motvilligt har barnen gått med på att låta Boss flytta vidare igen. Vi skrubbade rent alltihop, fotade och satte ut en trevlig annons på Blocket på sensommaren och förberedde oss på avsked. Den som var beredd att ge Boss ett bra hem skulle få honom och den som också ville ha sakerna, fick köpa dem för några hundra. Några var intresserade, men ingen kom till skott. Så till slut, i slutet av september, ringde en intresserad mamma och ville ta hand om Boss och köpa alla hans saker och de skulle komma några dagar senare. Uffe kavlade upp ärmarna och gjorde rent alltihop, torkade och la tillbaka i originalkartonger. Boss fick tillbringa sitt sista dygn i sitt miniakvarium, det han brukar vara i under städning av det stora. Allra sista timmarna fick han vara i en låda när också lilla akvariet tömdes och gjordes rent. Så gick eftermiddagen och de dök inte upp. Vi hade intalat oss själva att inte ta ut något i förskott, utan vänta med att dra några lättnadssuckar tills han verkligen var borta, men kunde ändå känna en lätt panikkänsla över att kanske behöva ta upp alla kartonger, tvätta grus, fylla upp akvariet och rigga lampor och pumpar igen. Ett stort jobb och ett vidrigt antiklimaxscenario. Så kom ändå familjen. En van djurfamilj med barn, intresserade och vänliga. Uffe hade gjort iordning allt så fint, med prislappar och kvitton kvar, så det verkligen syntes att sakerna kostat en del och var fräscha. Inga som helst tveksamheter från deras sida och vi kunde ärligt säga att vi gjort vad vi kunnat för att ta hand om Boss och sedan gjort i ordning inför överlämnandet. Lite vemodigt kändes det allt, men vi vet varför vi valt att lämna bort honom och det känns väldigt skönt att han har åkt. "Paje, goje!" sa Aron, böjd över kartongen i hallen. "Sköldpadda, hejdå!". Tack, Boss, för tiden vi delat, och ha det så gott på nästa ställe!

Återstår att se om det blir utekaniner eller trädgårdshöns som blir nästa djurförsök.

Copyright Ulf och Lena Wesström 2008